I nästan exakt tjugotre år har jag bott i Göteborg och jag hade nog fortsatt med det om inte fransmännen kommit och bett om min hjälp här nere.

När allt var spikat med jobbet började jag leta efter någonstans att bo. Då handlade det inte om att leta efter lägenheter utan istället att hitta en lämplig stad att bo i. Min nya arbetsplats är belägen i en sk teknikpark (Sophia Antipolis Science Park) och i en sådan bor man lämpligtvis inte eftersom allt stannar av på kvällarna och helgerna. Det var alltså istället läge att hitta någon trevlig by eller stad i närheten så jag började surfa…

Efter lite efterforskning hade jag en lista med städer och hur långt det var mellan dessa och arbetet. Det var dock väldigt svårt att få en känsla för städerna utan att någon gång ens ha varit på den franska Rivieran. Valbonne och Antibes låg bäst till på listan som jag skickade till min ”Relocator”, de som skull ”omplacera” mig från tryggheten på Guldheden till äventyret vid Medelhavet.

Ganska snabbt blev Valbonne dissat av Sabine, min personliga omplacerare, eftersom det är en liten by i bergen. Väldigt vacker och pittoresk men inte mycket att bo i om man är en ung man som vill se världen. På ett diskret sätt gjorde Sabine klart för mig att jag ville bo i Antibes. Hon får mig att tro att jag själv valt stad och lägenhet men hon hade nog gjort upp allt från början. Hon har dock gjort upp allt mycket bra. Efter ett tiotal visningar i Antibes och ett par i Valbonne blev det ett litet vakuum i visningarna och arbetet med att omplacera mig. Mest för att min nyfunne vän Johannes stod först i kön till lägenheterna vi tittade på.

Johannes hittade dock en lägenhet som han kände för att fundera lite över och jag fick egna visningar där jag stod först i kön. Eller egentligen inte först i kön, men eftersom jag jobbar på ett stor och välrennomerat företag gick det att prata sig förbi de andra spekulanterna. Så funkar det här.

Efter några veckors letande och några veckors väntan blev det tillslut min tur att få flytta in. Det var underbart! Äntligen skulle jag få sova ensam i mitt eget hem. När besiktningsmannen (en liten fransk kvinna som inte kunde någon engelska) hade gått igenom varenda spricka och räknat varenda borrhål i hela lägenheten gått kände jag en otrolig lättnad. Jag hade i stort sett ingenting i lägenheten, mig själv och min resväska, men jag hade iaf ett hem, en fast punkt. Johannes som inte bara varit vänlig och låtit mig bo hos honom i en vecka utan också kört mig till min lägenhet med resväskan och andra persedlar hade också lämnat mig nu. Det var bara jag och den tomma lägenheten. Jag gick runt och kände efter om jag kunde känna mig hemma här. Det kunde jag. Men när jag går där och känner efter så ringer mobilen och det är Johannes som inte kommer ut genom grinden med bilen. Jag har fått en liten dosa som jag skall trycka på för att öppna grinden, men den har ju jag och Johannes kommer inte ut utan den så jag säger att jag skall komma ner och öppna för honom. Precis när jag dragit igen dörren och är på väg till trappan inser jag vad jag gjort. Det är väldigt jobbigt och jag blir väldigt kall.

Det finns inget handtag på utsidan av min dörr. Om man drar igen dörren måste man ha en nyckel för att öppna den. Men denna kvällen sitter nyckeln kvar på insidan av dörren och jag är i trappuppgången. Jag hann vara i min lägenhet nästan en timma innan jag blev av med den igen. Jag försökte ta mig in, men det var låst. Helt låst.

Jag blev väldigt dyster när jag sakta började gå ner för trappan. Tre veckor hade jag väntat på att få sova i min egna lägenhet, men istället blir det så här. Jag går ut till Johannes i bilen och sätter mig i passagerarsätet och frågar om jag får sova hos honom en natt till…