Kategori: Ouppdaterat

Någon har julpyntat yuccapalmen i entrén i mitt hus. Julstämningen infann sig genast.

I dag var det stora julmatsbeställardagen i Antibes. Jag, Aurelie och Daniel satte oss i adventssolen och gjorde den stora beställningen av franska delikatesser till jul.

Vi beställer direkt från gården Ferme de ”La Grand Borde” av uppfödarna Henri och Suzanne FOURQUIER i Goas. Beställningen till min julmiddag blev:

Foie Gras de canard entier – 98%-ig gåslever
Pâté de Canard au Poivre Vert – Grönpepparpaté på gåslever
Magrets de Canard Confits – Ankbröst tillagade enligt den franska traditionen

Aurelie och jag beställer gåslever och ankbröst i solen i Antibes.

Aurelie var mest fransk och beställde mer gåslever än båda jag och Daniel tillsammans. Ett halvt kilo!

Jag sitter och skriver en check för att betala min hyra. Just den här månaden råkade den bli på ett mycket klurigt belopp: €822,96. På checken måste man skriva siffrorna med bokstäver också, och det måste bli rätt för om det är skillnad på beloppet med bokstäver och beloppet med siffror så är det bokstäverna som gäller.

Jag skrev huit cents vingt-deux euros quatre-vingt-seize centimes. Hoppas att det är rätt.

Här finns en bra hjälpsida: www.geocities.com/jusjih/nombres.html

Jag tänkte delge er ett litet lördagsinlägg om vilka effekter det kan få att inte kunna ett språk.

Det är en fin helg här på franska Rivieran. Jag dricker mitt morgonkaffe och har satt igång en tvättmaskin. För här har alla sin egen tvättmaskin och tvättstugorna, som finns i vartenda lägenhetshus hemma, är mycket ovanliga här. Plötsligt hör jag ett ljud, ett snabbt dovt slag från tvättmaskinen och efter det verkar den ha andra ljud för sig. Ljud som jag inte brukar höra från maskinen. Den surrar mer än vanligt. Jag testar lite tafatt att stänga av och sätta på tvättmaskinen, ni vet: en omstart hjälper alltid. Men inte denna gång. Det surrar mest.

Jag låter programmet gå klart och skall hänga upp tvätten när jag inser att allt är genomblött. Shit! Jag har verkligen andra saker för mig än att köpa en ny tvättmaskin.

Tvätten gör ju iallafall ingen nytta inne i maskinen så jag börjar hänga upp den på balkongen. Efter några sekunder börjar det droppa sakta från det ena klädesplagget efter det andra. Sedan formas små pölar på kakelplattorna på balkongen och de bildar sjöar som svämmar över och rinner ut i floder ner på grannens altan. Hoppas att hon inte äter tidig lunch tänker jag, men vågar inte titta efter.

Istället börjar jag fundera över hur jag skall tvätta mina kläder i framtiden. Måste jag köpa en ny maskin? Kan jag få den servad av tillverkaren? Av en allmän tvättmaskinsreparatör? Varför har ingen lärt mig hur man gör när en tvättmaskin surrar? Vad skall man med hemkunskap till om inte det här?

Informationsteknikingenjör som jag är googlar jag tillverkaren. Som svar får jag ”Indesit – Nous travaillons, vous vivez” (vi arbetar, ni lever (…livet)) vilket inte riktigt hjälper mig att tvätta min tvätt. Jag klickar på Service eftersom det är ett ord jag förstår.

För att hitta någon som kan hjälpa mig med min tvättmaskin verkar det som jag skall ringa ett av två betalnummer. Det ena kostar 0,34€/min och det andra 0,15€. En kärnfamilj(?) håller en sköldpadda, men jag blir inte tryggare av det.

Plötsligt hör jag min kollega Martins röst i huvudet ”det var bara drivremmen som var pajj” och jag minns hur han har pratat om sin havererade tvättmaskin. Uppenbarelse nummer två låter inte vänta på sig, jag inser att surret kommer från motorn som slipper driva trumman. Jag öppnar tvättmaskinen och känner på snurret på trumman och den är helt frikopplad. Nice! Då var felet lokaliserat.

Jag är ju som sagt ingenjör så ni förstår fortsättningen själva. Ut med maskinen från bänken, fram med skruvmejseln, av med maskinens bakstycke och voilà, där ligger drivremmen på golvet bredvid motorn.

Bara att åka och köpa en ny rem tänker jag. Men sedan hejdar jag mig, inspekterar remmen och ser att den är lite sliten och fransig på sina ställen men inte mer än att den borde hålla några varv till. Jag tar fram stora kökskniven och putsar rent remmen så att den blir jämn och fin och spänner på den igen.

Tillbaka med strömmen och provkör och allt fungerar utmärkt. In med den genomdränkta tvätten igen och ett litet centrifugprogram senare är allt som det ska. Vad gör man inte för att slippa prata franska?

Tänk om datorsystem var lika enkla som tvättmaskiner.

I lördags gick premiärturen för 1:ans spårvagnslinje i Nice. Sedan jag flyttade hit, och långt innan dess, har centrala Nice varit en byggarbetsplats för att göra om bilvägar till spårvägar. Nu börjar stan bli riktigt vacker.

Som jag har förstått det kommer det att komma fler och fler linjer. Jag vet dock inte varför 1:an kom först, det känns inte så franskt.

Enligt mina tolkningar av www.tramway-nice.org kommer man inom några år att kunna åka spårvagn hela vägen till flygplatsen.

Många snart-överkörda tår.
Ett transportmedel som går på gräs måste tillhöra framtiden.

Hållplats: ”Operan – Gamla stan”.
1:ans linjesträckning i Nice. För mig blir det bra att kunna åka från centralen ner till gamla stan.

Spårvagnarna i Nice låter exakt likadant när de svänger som de hemma i Göteborg.

Vi har ställt fram den allra finaste julgransfoten vi kunde hitta i Nice. Nu väntar vi bara på den traditionsenliga svenska granen.

Igår firade vi att Amadeus fyllde 20 år. Mellan 1987 och 2007 har vi skapat riktigt stora resebokningssystem tillsammans med våra kunder.

Födelsedagskalaset ägde rum på Palais Nikaïa i Nice och vi var flera hundra medarbetare där för att fira. Vi fick champagne och gåslever som sig bör i Frankrike. Hummerpaté, lamm med kronärtskocka, curaçaosorbet och mer champagne stod också på menyn.

Cyril, Marion, jag och Victor utanför Palais Nikaïa.

Space Invaders var på besök och sköt alla gäster med grön laser.

Nästan alla var där!

Akrobatik i luften.

Min kollega Nicolas försöker välja mobiltelefon och kör på ”slumpmetoden”: ole dole doff. Tyvärr blundade han när han pekade på de olika modellerna och hamnade med fingret mitt emellan Razr och en SonyEricsson.

Så här går hur som helst ramsan och det är samma melodi som på svenska:

Ams, tram, gram,
Pic et pic et colégram,
Bour et bour et ratatam,
Ams, tram, gram

SNCF är det franska järnvägsbolaget, som SJ men naturligtvis med fler bokstäver eftersom det är franskt. SNCF står för Société nationale des chemins de fer français, alltså Nationellt företag för de franska järnvägarna.

Herr Oliv har gjort en parodi på strejken i följande YouTube-film. Tillochmed icke fransktalande borde uppskatta denna vackra musikvideo där YMCA är utbytt mot SNCF:

Här i Frankrike är chaufförer, lokförare och andra inom transportbranschen i strejk. DN skriver om det, GP skriver om det, SR skriver om det, och igen.

Trafikarbeterna strejkar bla för att presidenten vill ge dem sämre pensionsvillkor, dvs de skall arbeta 40 år istället för 37,5.

Mina franska/svenska bloggvänner skriver också om det: Varför Sarkozy vinner strejken, Fackledare och medlemmar på kollisionskurs, Sarkozy byter taktik mot strejkarna, Ingen dager synes än, Militanta fransmän protesterar, Grundkurs i fransk strejkanalys och Nu får det banne mej vara nog.

Jag har fortfarande inte märkt någonting av strejken.

Tågstationen i Nice den 8 februari, då tågen fortfarande gick.

De senaste inredningstrenderna direkt från Rivieran

I söndags var vi, Daniel, Victor och jag, på möbelmässa i Nice. Victor har köpt en lägenhet i Antibes och håller för fullt på att måla om och göra iordning den. Så här gick mässan till:

Först gick vi in…

…och efter åtta timmar gick vi ut med ett kök.

Fler bilder från mässan på min Picasasida »

Vi börjar närma oss pepparkakstider och alla svenskar i Frankrike behöver slå upp vad ingredienserna heter på franska. Dagens ord därför:

ingefära – gingembre

Tyvärr går det inte att uttala, men man kan läsa och jämföra i kryddhyllan.

PS. Jag har placerat min blogg i Frankrike på bloggkartan.se. DS.

I söndags fyllde min blogg ett år men jag hade fullt upp med att fira far istället 😉

Mitt första inlägg skrev jag den 11 november 2006 från ett lägenhetshotell inte långt härifrån min nyfunna lägenhet. Nu är det bara 69 år kvar till bloggen fyller 70, som Ekot.

Som ni redan vet skall jag fira julen här nere på Rivieran i år. Mor, far och lillebror kommer ner några dagar innan julafton och stannar en vecka.

När man har chansen att fira jul i Frankrike, gourmeternas land, måste man ta chansen att äta lite lokala delikatesser och dessa skall, naturligtvis, avnjutas med chmpagne.

Så häromveckan blev jag medlem i en champagneklubb, Riviera Champagnes, och har redan hunnit beställa tre flaskor till jul. Vitsen med champagneklubben är att medlemmarna beställer vad de vill ha och klubben samlar ihop beställningarna och går direkt till producenten och får bra deals.

Följande flaskor är beställda hittills:

Brut Grande Réserve 1er Cru

Cuvée Prestige Millésime 2003

Cuvée Prestige Rosé Millésime 2003

Det har snöat på ”Prealps”, de mest sydliga bergen här. Så nu kan man titta på snön medan man tar sig ett dopp i Antibes. Jag skulle tro att det är omkring 17-18 grader i vattnet nu, så det kanske är lite magstarkt att hoppa i.

Här är en bild över stranden i Antibes den 28 oktober.

En av Antibes badstränder, den mest centrala, mitt i gamla stan. Hamnen med de superstora yachterna och Cagnes sur mer och Nice i bakgrunden.

Obs! Jag badade 1 november! 😉

När jag ändå är på uppföljningshumöret kan jag lika gärna dra den om väskan också.

Igår fick jag ju hem en lapp om att kameraväskan jag beställt från Tyskland hade varit här och försökt leverera sig. På lappen stod det, både på baksidan och framsidan att väskan skulle vänta på mig i Mouans-Sartoux. Det är en bit härifrån, men eftersom jag gillar att köra min motorcykel gjorde det mig inget att jag fick ägna lunchen åt det igår.

Efter att ha kört ett tag med GPSen och handsfreen och en röst i hjälmen som mest hela tiden sa ”I rondellen, kör rakt fram” eftersom trafikljusen i stort sett är helt utrotade utanför städerna här, kom jag till postkontoret. Jag lämnade in min lapp i den lilla luckan med den lilla fransmannen i och han muttrade och gick iväg och letade i sina papper, och på datorn, och i sina papper, och i datorn, och i hans kollegas papper och i datorn. Sedan frågade han var jag bodde och sedan gick han och letade i sina papper och i datorn. Och i sina papper. Och sedan ringde han chaffören och det enda jag förstod av samtalet var ”okej, jag skall kolla på lappen innan jag ringer nästa gång” och sedan kom han fram till mig och sa att mitt paket finns i Antibes.

Jag bor i Antibes!

Jag förstår fortfarande inte hur man kan skriva Mouans-Sartoux på en lapp och lägga i min brevlåda innan man lämnar ett paket till mig på posten i Antibes. La Poste!

Väl på posten i Antibes gick allt fint och min kamera har numera ett nytt hem.

När jag var som mest igång med att höststäda köket i morse slog det mig plötsligt att jag inte skrivit om hur det gick med Leopard, den senaste versionen av Mac OS X som jag skulle åka och köpa förra fredagen.

Det klarnade upp och blev en jättefin kväll (på den tiden var det fortfarande sommartid och ljusa, härliga kvällar) så jag drog till Cannes och MCS, den nyöppnade macaffären där.

Efter den sedvanliga ”franska kvarten” hälsade affärsinnehavaren välkommen och hans medarbetare började presentera Leopard för de hugade åskådarna. Vi var väl ett trettiotal förväntansfulla macanvändare som egentligen inte alls ville lyssna på något utan istället bara gå hem och testa det nya systemet. 29 av oss visste troligen mer om systemet än presentatören själv och den sista var en äldre kvinna som ställde frågor hela tiden.

Tillslut var talet över och det bjöds på champagne och buffé och vi skålade och firade tillsammans hela natten lång, eller iallafall till jag kom fram till kassan och fick min DVD. Sedan smet jag snabbt iväg hem och installerade och jag har varit lycklig sedan dess.

På dagens teorilektion handlade fråga 35 om förarens beteende om denna använder droger. Jag tyckte att frågan var så fint illustrerad att jag måste dela med mig av den till er.

Rätt svar skriver ni som vanligt i en kommentar.

 

Som många andra här nere på Rivieran har jag blivit väldigt fotointresserad. Med de otroliga vyerna och det nästan alltid vackra vädret är det svårt att inte vilja fånga allt på bild.

För ett tag sedan träffade jag en kille som heter Christopher på en avskedsfest för en kollega och igår på söndagspromenaden träffade jag honom igen. På axeln hade han en Nikon med ett objektiv som jag inte sett förut så jag frågade honom vad det var för ett objektiv. Det visade sig att hans tjej köpt det i New York precis och att han var ute och testade det. Priset för hans objektiv var ungefär detsamma som min totala investering i fotoutrustning hittills.

Christopher har en fotosida och bilderna är mycket vackra, särskilt den senaste från flygplatsen i Nice. Jag skall försöka lära mig lite av honom. Hans fotosida finns på www.thisismyeye.com. Titta och njut!

Ikväll klockan 18:00 släpper Apple den senaste versionen av sitt operativsystem Mac OS. Versionsnumret är 10.5 och det kallas för Leopard.

Det regnade och var skitväder här igår, men nu har det börjat klarna upp. Om det är fint och torrt på vägarna ikväll åker jag till Cannes efter jobbet och köper Mac OS Leopard i min macaffär.

För de nyfikna finns alla nyheter och fräcka funktioner på Apples hemsida. Nedräkningen till 18:00 finns också där så det är bara att bänka sig och ta fram julaftonskänslan.

I Sverige har vi en mejeriprodukt som heter Kesella och som är en slags färskost. Enligt Wikipedia är det Arla som kallar kvarg för Kesella.

Här i Frankrike finns det en produkt som heter Fromage blanc och som verkar vara ungefär samma sak. Dock är Arlas version betydligt fetare med sina 10 procent fett. Den fetaste fromage blanc jag hittade igår var på 3,2%, men de flesta hade 0% fett. Hur bra är det?

I cheescaken igår märktes det också att det var lite för lite fett. Konsistensen var fin, men smaken var inte riktigt så rund och fin som den skulle kunna ha varit.

Det går alltså utmärkt att ersätta med Kesella i recept med lika mängd Fromage blanc, men det kommer inte att bli lika fett.

Nu skall jag brygga svenskt kaffe och äta blåbärscheescake, vilken torsdag!

I förrgår var jag i Nice och kollade läget. Place Massena är ju sedan ett tag färdigbyggt och invigt med nya fina spår för spårvagnar. Men igår var första gången som jag såg spårvagnar rulla genom staden. Det kändes nästan som hemma i Göteborg.

Än så länge är det nog bara testkörningar i väntan på att resten av vägarbetet/Nice blir färdigt.

Det är dags att dra igång en miniföljetong här på bloggen. Följetongen kommer att handla om Frankrikes alla färgglada kort. Jag vet inte varför fransmännen tenderar att ge sina kort färger eller för den delen varför vi inte gör samma sak i Sverige. Det känns väldigt pedagogiskt och svenskt det här.

Kort, i det här sammanhanget, är typiskt kort av kontokortsstorlek som innehåller lite information och som är tänkt att förenkla eller försvåra bärarens vardag och som oftast kostar pengar på ett eller annat sätt. Men korten kan också vara i pappersform, som vi kommer att få möjlighet att se.

Jag tror att målet i en fransmans liv är att samla så många olika kortfärger som möjligt. Jag har än så länge bara fyra.

I den här första delen är det alltså dags för det blåa kortet: Carte Bleue.

För gemene fransman skulle jag tro att Carte bleue inte är mer än en synonym för Visa-kort/kontokort. Men det finns faktiskt en liten historia om carte bleue.

Det var sex franska banker som 1967 tillsammans bildade Carte Bleue: BNP, CCF, Crédit du Nord, CIC, Crédit Lyonnais och Société Générale. (Jag anlitar naturligtvis banken med flest accenter, av princip.)

Redan sex år senare, 1973, började fransmännen åka utomlands, alltså utanför Frankrike, dvs till andra länder! Därför skapades Carte Bleue International, med VISA-koppling. Numera har korten både Carte bleue-logo och VISA-logo.

Det som faktiskt är värt att notera i sammanhanget är att Frankrike ligger långt före Sverige rent tekniskt sett med sina kontokort. Det förekommer tex aldrig att man får skriva några signaturer vid kortköp här eftersom alla affärer och restauranger som tar kort har terminaler där man får trycka in sin kod istället. Betalar man med kort på restaurang kommer kyparen fram med en liten handhållen terminal som han håller fram mot en då man skall slå koden. Man behöver alltså aldrig lämna kortet utom synhåll vilket är mycket bra. Dessutom använder terminalen microchippet på kortet istället för magnetremsan och kortet måste sitta kvar i terminalen under hela transaktionen. Så tiden då krogägare kunde ha en extra liten magnetremseläsare under bardisken och dra kortet där innan det drogs på riktigt är över. Eller ja, det är ju inte helt sant eftersom magnetremsan fortfarande är kvar på kortet. Men det var iaf en fin tanke.

För övrigt använder vi fortfarande checkar här nere. Ett mycket intressant system och väldigt bra för att lära sig hur man skriver siffror på franska.

Som jag skrev i mitt förra inlägg var det seglingsregatta i St Tropez i helgen. Jag var hemma i Sverige och andades in frisk höstluft, men mina seglingsvänner ställde faktiskt upp i regattan. Eftersom jag inte var med kom de naturligtvis sist i tävlingen.

Här följer fyra bilder på några mycket vackra båtar och deras segel. Victor har fotograferat.

Det vankas regatta i Saint Tropez. Jag och några kompisar seglade dit i helgen och kollade på de riktiga monstren till segelbåtar som just nu befinner sig där.

Regattan kallas Les voiles de Saint Tropez 2007 vilket betyder ungefär Seglen från Saint Tropez, och pågår mellan 1 och 7 oktober. Det utlovas både klassiskt och modernt, vilket stämmer mycket bra med de båtar vi såg i hamnen i helgen.

Skywalker rusar fram i Saint Tropez-bukten. Foto: Klas

Canica från Oslo var på plats. Foto: Klas

Den bästa av dem alla: Ranger från George Town. Foto: Klas

Mina seglingsvänner åker tillbaka till Saint Tropez på fredag och följer tävlingen på nära håll, medan jag åker på semester till Göteborg, men jag skall be dem plåta åt mig.

Les Voiles 2007

Höstregnet här på Rivieran har hållit på sedan igår lunch. Det verkar som det kommer att bli bättre imorgon igen, men än så länge öser det ner.

Rejäla blixtar alldeles utanför fönstret har slått ut elsystemet här flera gånger idag. Men varje gång det händer känns det som man är på en rymdstation för den stora, gröna diselgeneratorn sätter igång och strömmen kommer tillbaka nästan genast. Dessutom går alla datorer och annan utrustning på säkrare ström så bildskärmarna fortsätter lysa medan lamporna slocknar och tänds igen.

Det är high-tech det!

Utsikten från kontoret igår.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått vad Acromer gör, men de bjöd med oss på en segling igår för att kolla läget runt Mandelieu, Cannes och Ils de Lerins. Vi seglade en Oceanis som var en mycket komfortabel båt.

Jag tror att man kan kontakta Acromer om man vill segla i medelhavet trots att man inte har någon båt. Man får nog inte hyra båten utan guide, men man får skota själv om man vill.

Vi svenskar lyfte inte ett finger på båten igår. Vi lät besättningen göra allt. Man har ju semester!

Kontakta Acromer via deras webbsida acromer.free.fr för mer information (på franska).

I mitt förra inlägg om vattenskoterfärden skrev jag att Daniel var hos doktorn för sin skadade lilltå. På kvällen efter skoteråkningen var tån alldeles blå och han har gnällt och ömkat sig varje dag sedan dess.

Häromdagen fick han tid för röntgning av foten och kunde konstatera att alla ben i foten satt där de skulle och var hela. Så nu har han iaf slutat gnälla och småhaltar bara lite.

Här är beviset för att allt är som det ska:

Just nu landar två chalmerister på Nices flygplats för att spendera helgen här på Rivieran. Jag har inte träffat Daniel och Per på länge så det skall bli kul att höra vad de har gjort sen sist.

Ikväll skall vi på polsk party, imorgon segling och på kvällen strandparty, söndag turistande och måndag grillfest. Helgen är med andra ord välplanerad.

Äntligen tillbaka i sadeln; motorcykeln kör igen och bättre än någonsin tidigare. Verkstaden försökte inte ens lura mig. Material och arbeta 20€25 är rimligt för en punktering på bakhjulet.

På fakturan står det dock ”fläta” som material och varken jag eller min franska kollega Nicolas har förstått varför de har lagat punkan med en fläta, men motorcykeln går som sagt utmärkt så jag kommer inte att engagera mig mer i arbetsmetoderna.

Min underbara arbetsgivare är ute tidigt i år och låter oss redan nu välja vad vi vill ha i julklapp. Man får välja mellan värdecheckar eller franska delikatesser. Valet blev med andra ord inte så svårt.

Det finns två delikatesslådor att välja mellan, en från havet, ”mer”, och en som kallas ”gourmand”. Det valet blev alltså inte heller så svårt.

Mina föräldrar och min bror har planerat att komma hit över jul och vad passar väl bättre än att inviga dem i den franska matkulturen på detta bekväma sätt? Delikatesserna kommer från Fleurons de lomagne och det här är vad som väntar er:

• Apéritif de Noel 11,5°, 75 cl (julapéritif)
• Foie gras de canard entier, 180g (gåslevern)
• Confit d’oignon, 95g sucré-salé (lökmarmelad)
• Pain d’épice figue/noix, 85g, 2 tranches (nöt- och fikonbröd)
• Rillettes de st jacques, 120g (mycket skum sak, en slags lös paté med bitar i)
• Vin Gascogne Caprice d’Amélie 06, 75cl, blanc doux (antagligen ett sött vitt vin)
• Terrine à l’andouille de Vire, 180g (det mesta från magen nermalt i en terrinn)
• Boudin à l’ail de Lautrec, 350g (som den förra, men med vitlök)
• Confit de canard 4 cuisses, 1350g (anklår)
• Vin Comté Tolosan ”Tarani” 05/06, 75cl rouge (mera vin)
• Tentation, 160g (bocal de fondue chocolat et armagnac) (choklad och armagnac-fondue)
• Mini pommes rafraichies au Calvados, 29cl (småäpplen i calvados)
• Muscadines ”pralinés feuilletés”, 100g (muscatpraliner)
• Truffes ”éclats de caramel”, 6g (karamelltryffel)

I lördags, dagen innan jag skulle köra till Cannes för vattenskoterutflykten, tyckte jag att mitt bakdäck på motorcykeln såg lite dåligt pumpat ut så jag planerade att åka iväg och pumpa det. Men jag hade inte kommit längre än till grinden när det kändes väldigt konstigt att svänga motorcykeln och jag insåg att däcket nästan var pafft. Punka! Eller un pneu crevé som det heter här.

Vi fick åka tåg till jetskin istället och jag fick åka buss till jobbet i går.

Efter lite sökning på nätet visade det sig att jag har en Honda-serviceverkstad bara 1 km hemifrån så jag åkte ner dit ikväll och lämnade in motorcykeln för lagning. Den skall vara klar imorgon och jag hoppas att jag inte blir allt för blåst.

Min moto på Hondaverkstaden, precis till vänster om entren.
Jag får be om ursäkt för den dåliga bilden, jag hade bara min mobil med mig när jag lämnade in hojjen.

Jag har träningsverk i lår, rygg och armar och Daniel är hos doktorn med en skadad lilltå. Det är resultatet av gårdagens vattenskoteräventyr. Efter fyra timmar på en skoter i full fart över halvmeterhöga vågor känns det att kroppen har fått jobba.

Men det var bland det roligaste jag har gjort! Vilken fart! Nästan samma känsla som när man får upp motorcykeln i bra fart, men med fördelen att man inte behövde vara orolig för att skada sig. Jag åkte i vattnet redan efter fem minuter eftersom Daniel slutade gasa. Det finns ingen broms på skotern men när man slutar gasa stannar den väldigt snabbt ändå och det var inte jag beredd på så när Daniel insett det och börjat gasa igen hade jag redan tappat taget och flög av skotern och rakt ner i det stora blåa havet. Men vattnet var varmt och med våtdräkt kändes det knappt att man träffade vattenytan.

När jag sedan körde fick jag min revansch.

Skotrarna hade 100 hästkrafter och kraften räckte alltså gott och väl till. När vattnet var lugnt och fint kunde man gasa fullt och det var svårt att hålla sig kvar i styret när man gjorde det. Vilken känsla!

Vi var totalt ca femton skotrar och några instruktörer. Det var nästan full fart hela vägen från Cannes la Bocca till Saint Aygulf, med några få stopp för att samla upp truppen. Väl framme på den vita, breda, långa och naturskyddade stranden, som var förvånansvärt folktom, lämnade vi våra skotrar i vattnet och vadade upp på land. På en strandservering var det uppdukat jos, croissanter och pain au chocolat. Vi satt i skuggan av palmbladstaket och den ljumma vinden fläktade medan vi tog igen oss efter nästan två timmar på skotern. Det serverades kaffe och vi pratade med en tyska som flyttat hit för att hon saknade havet så mycket när hon bodde i Tyskland.

När kaffet var uppdrucket var det inte tid för någon mer vila, ut till skotrarna igen och iväg. Det hade börjat blåsa lite mer och man fick faktiskt kämpa för att klara av att klyva vågorna på ett bra sätt. Eftersom man inte behöver akta sig för någonting på havet (okej, det är bra att ha uppsikt på andra farkoster, men i övrigt finns inte många farliga hinder) så drog vi på trots vågorna. Vi flög både högt och långt och landade ibland väldigt bra, precis på nedfarten av nästa våg eller två vågar bort, ibland helt fel så att hela botten av skotern var plan med vattenytan och det lät som skrovet skulle spricka.

Ibland kom det sneda vågor och när man körde över dem i full fart välte skotern så mycket att vi åkte av båda två. Då var det svårt att kränga sig upp på skotern igen för man darrade och var alldeles svag av allt parerande.

På slutet gjorde vi några fräcka skarpa svängar i full fart. Faktiskt utan att åka av.

Jag hade med mig en GPS som har sparat positioner längs vägen. Den hade tydligen inte kontakt hela vägen, men med lite fantasi kan man se hur vi åkte på följande länk ena vägen är iaf ganska bra trackad.

Vi hyrde skotrarna från Cannes Jet Location som jag kan rekommendera om någon är här i närheten och vill ut på havet.

Jag hittade följande skylt på en trottoar när jag var på väg till Nice:

Helgens franskaövning blir alltså att översätta skylten. Skriv ditt svar bland kommentarerna.

På söndag skall jag ut och åka jetski. Vi är ett gäng som åker från Cannes till Saint Aygulf och tillbaka, se kartan nedan. Turen tar ca fyra timmar och det skall bli riktigt intressant för jag har aldrig kört jetski förut.

View Larger Map

”After leaving Cannes, the itinerary takes you along the red-rock coastline near Theoule, Le Trayas, Anthéor and Saint Raphael up to Saint Aygulf (which is between Saint Raphael and Sainte Maxime). Several pauses during the ride allow you to rest and admire the scenery. A long stop is scheduled at Saint Aygulf to enjoy a real breakfast.”

Förra helgen var Charlie här och hälsade på och eftersom vi redan har kollat in i stort sett hela Rivieran redan tog vi istället en sväng österut mot Italien och Pisa. Det tar inte mer än fyra-fem timmar att köra härifrån till Pisa om man tar snabba vägen, men eftersom vi var på semester delade vi upp det på två dagar istället och körde längs kusten och tittade på småstäderna och badade. Det var drygt trettio grader i Italien så luftkonditioneringen i bilen gick varm eh… kall (ha ha ha).

Italien är bra för det finns pizzor! Och pizzorna i Italien kostar runt 5 euro, dvs som hemma i Sverige, men smakar mycket godare och mer. Med riktig mozzarella, paramaskinka, parmesan och ruccula kan det inte bli annat än utsökt. Mat och dryck är överhuvudtaget billigare och godare i Italien än i Frankrike.

Tornet i Pisa lutar mycket mer än jag trodde det skulle göra. Det ser verkligen dumt ut. Omringat av andra stora och rejäla marmorbyggnader ser det väldigt oroväckande ut. Enligt Wikipedia lutar tornet 5,4 grader.

Jag såg dock till att hålla emot så att inte tornet skulle välta medan vi var där. Min insats för Italiens historiska arv.

Sedan köpte vi billig sprit på Italienska Lidl och tog snabba vägen hem och badade i poolen.

Några bilder som min nya kollega tagit i Pisa.

För några veckor sedan stack jag, Charlie och Johannes till Nice för att möta upp vår guide för en heldag i bergen med så kallad ”canyoning”.

Canyoning innebär att man till fots och med våtdräkt och hjälm tar sig ner genom vattendrag och forsar. Man hoppar, dyker, kanar, simmar, flyter och går längs vattnet. Som ett äventyrsbad, fast på riktigt.

Efter att vi fått all utrustning började vi styra mot Italien och upp i föralperna. Vid baslägret (en liten affär uppe i bergen som såg ut som Peppes bodega, där man kunde köpa italienska mandelskorpor, Absolut Vodka och Panini) parkerade vi. Nu var det dags att göra sig redo för den långa promenaden upp för berget och den sköna vägen ner för berget. Med våtdräkter och hjälmar begav vi oss iväg.

Det tog ungefär en timma att nå starten av canyoningen. En trappa ledde ner till den första ”poolen” där vi satte oss med hela gruppen på bergskanterna runt om och åt vår picknick. Gruppledaren bjöd på sitt egengjorda rosévin och alla tuggade på sina baguetter. Sedan hoppade vi i det kalla, men sköna, vattnet.

Vi fick en del instruktioner för hur man får lov att ta sig fram genom naturen och efter det var det bara att följa efter guiden. Vi var indelade i smågrupper med varsin guide så det var inga problem att göra som man skulle. På vissa ställen åkte man rutschkana, på andra ställen hoppade eller dök man i små ”pooler” med underbart grönblått vatten. Det var ett otroligt häftigt landskap.

Vår guide hoppar ner i en av ”poolerna”.

Vi vet fortfarande inte om vi gick fel eller om det var meningen, men nedfärden tog flera timmar. Några av oss var lite trötta och småskadade efter alla hårda berg, men jag mådde prima och tyckte att det var bland det roligaste jag har gjort. På slutet kom vi till ett vattendrag som faktiskt var en ganska bred fors där man bara behövde flyta med i det brusande vattnet. Det var häftigt!

Johannes, jag och Charlie simmare vidare efter en liten rutschkana i berget.

Lite mer bilder från canyonen vi var i och lite mer info om canyonen på franska.

Boney M, den gamla discogruppen, förädlade 15-augustifirandet i Nice igår. Det var riktigt, riktigt bra. Bobby Farrell är gammal men dansar än. Kolla in några gamla discodansfilmer på YouTube »

Därefter blev det mer show och teater av annat slag.

Jag längtar hem!

För att minska, eller kanske öka, hemlängtan har jag tittat på alla fem filmerna i sällskapsresan. Framförallt seglingstävlingen i skärgården funkade riktigt bra för att längta hem till en seglingsvecka på västkusten. Sverige är så vackert!

Igår gjorde jag det mest svenska här nere hittills: jag köpte havregryn och kokade gröt.

Här nere kan man inte gå till vilken affär som helst och köpa ett eller fem kilo havregryn. Här nere var jag tvungen att åka till Monoprix i Cannes och gå till deras speciella hylla för bio-mat. Fransmännen vet naturligtvis inte vad man skall ha de här grynen till så på paketet står det att ”Havregryn används för att koka gröt av i norra Europa”.

Havregryn – Flocons d’Avoine

Imorse kokade jag havregrynsgröt och åt med fransk mjölk, dvs sådan som man kan glömma framme i solen en dag men som ändå smakar likadant efter det.

Havregrynsgröt är gott! Låt oss alla alltid minnas detta.

Med jordgubbssylt och UHT-mjölk. Mums!

När jag hade fått se och ta på den nya iMacen igår kunde jag inte slita mig från tanken på att ha en hemma på skrivbordet.

Jag fixade pengar, bil och ringde tillbaka till affären i Cannes för att fråga om iMacen som jag ville ha var såld eller fans kvar. Den var såld. Men MCS har även en affär i Nice så jag ringde dem och de hade faktiskt precis den modellen jag börjat längta efter.

Två timmar senare packade jag upp den nya iMacen hemma i lägenheten. Vilket monster! Med en fantastisk, blank, 24-tums stor skärm och full med hastighet står iMacen nu på mitt skrivbord och gör allt jag säger till den att göra. Det nya tangentbordet är extremt tunt och försvinner nästan ner i skrivbordet.

Nu finns det inga anledningar kvar för att gå ut i solen.

Jag har köpt en personlig tränare. Han heter Nike plus och hjälper mig att springa kilometer efter kilometer efter kilometer.

Nike plus består av två delar, en sensor som man stoppar i sin löparsko och en mottagare som man kopplar in i sin iPod nano. När man springer berättar skosensorn hela tiden vilken hastighet jag har för iPod-mottagaren som i sin tur berättar för mig vilken hastighet jag håller, hur långt jag sprungit och hur långt jag har kvar.

iPodden spelar naturligtvis musik under hela träningspasset och det går att ställa in hur långt man vill träna i antingen sträcka eller tid. Det går nog tillochmed att ställa in hur många kalorier man vill bränna, men det har jag inte vågat testa ännu.

Som en extra bonus kan man ställa in en "Power Song" som spelas upp när man håller inne mittenknappen på iPodden. Om man väljer rätt power song kan det bli en jävla kick av extra energi när man tror att man egentligen inte orkar mer. En trevlig mans- eller kvinnoröst (man kan välja) berättar med jämna mellanrum hur långt man har sprungit och hur långt man har kvar.

Men det som gör hela systemet så lysande och som får till och med mig motiverad att springa är att all träningsdata laddas upp till Nike+-siten på internet. Där kan man se sin prestation i olika diagram och analyserbara siffror. Och man kan utmana andra löpare.

Anders, min gamla orienteringskamrat och -fiende har utmanat mig på försten till 10 mil. Det är faktiskt en ganska tuff utmaning för mig som inte längre är det minsta van vid att springa. Utmaningen startade förra fredag, alltså för ganska exakt en vecka sedan.

På dessa sju dagar har jag sprungit 35,11 km vilket jag är mycket nöjd med. Men Anders har på samma tid hunnit springa 56,37 km, men så har han ju semester. Hur som helst skall jag vinna tävlingen, eller iaf komma tvåa.

Nedan har jag lagt in en liten aktuell-ställnings-visare som hela tiden är aktuell:

Han kanske inte är min idol på riktigt, men han är en duktig orienterare. Och han tyckte det var synd att jag inte var med på O-Ringen.

Saknar man mig på O-Ringen och skickar en idolbild med en autograf och en hälsning till Frankrike får man vara med på min blogg. Så enkla är reglerna.

Om O-Ringen säger Emil så här (från Corren.se):

”Jag är jävligt förbannad på mig själv. Låg bakom och sparade krafter inför slutet. Då bommade klungan — och jag som inte läst kartan på en halvtimme sprang åt fel håll, konstaterade den regerande världsmästaren över sprintdistans.”

Ungefär som jag 🙂

Shit!

Jag trodde att det skulle bli en trevlig stund med glada vänner i en skogsglänta.

Det blev det inte.

Det blev en prövning, och jag är inte helt säker på att jag klarade av den.

Som jag skrev i förra veckan hade vi picnick på jobbet på torsdag lunch. Alla skulle ta med vad de ville (men det var noga organiserat av Jeremy) och på så sätt skulle vi sätta ihop en underbar måltid. Vi hade ju lite vin över på kontoret som någon hade fått av någon anledning som ingen längre mindes, och vin är till för att drickas.

Skogen som vi skulle vara i ligger alldeles intill kontoret. Det är en fin skog med stigar och terrängspår. Jag har sprungit i den några gånger så jag känner till området.

Dagen till ära visade det sig att polacken (Lukasz) varit ute med sina polska vänner kvällen innan och uppenbarligen var så bakfull att han fortfarande inte kommit till kontoret klockan tolv. Chefen var på möten som vanligt så honom fick vi inte heller med oss.

Jag, Jeremy, Vincent, Nicolas, Eric och Virginie är de enda som klarar av att hålla en tid och går tillsammans mot skogen men möts av följande anslag:

Franska som vi är rycker vi på axlarna och går vidare in i skogen. Vid en glänta och ett bord stannar vi och börjar duka upp korvar, ostar, kötbullar, baguetter, vinflaskor, fruktsallad, drickor, knivar och glas.

Efter ett tag kommer chefen med alla charkuterier och efter ytterligare ett tag kommer polacken med mer vin och öl. Typiskt polacken.

Allt är trevligt och gemytligt tills Erik tar fram de franska ostarna. Herregud! Jag trodde att jag visste att de luktade fotsvett och smakade värre, men det här var något fruktansvärt. Och ni som känner mig vet att jag äter nästan allt, utom torsk och gröna ärtor.

De första ostarna, nån konstig antik brie och en roquefort var bara hemska. De nästföljande två var fruktansvärda. De var stora och mjuka och luktade så illa att jag var tvungen att dricka mer vin.

Men den värsta osten var den sista. Den var rund, ganska platt, väldigt mjuk och väldigt gul och luktade obehagligt innan man öppnat pappret. När man öppnat pappret stack det i näsan. Och då var det ändå gladpack kvar runt ”osten”.

Jag har ibland fått höra att franska ostar luktar äckligt men smakar finfint. Problemet med den här osten var dock att det inte fanns en chans att smaksinnet skulle kunna överrösta luktsinnets chocksignaler. Jag smakade faktiskt på osten trots allt, men gjorde mig av med det mesta på andra sätt.

Min chef tog glatt en stjättedel av den stora runda osten och smetade ut på en liten, liten bit baguett som helt och hållet försvann under osten. Osten åt liksom upp baguetten innan min chef åt upp alltihop. I en tugga. Och sen tog han en rejäl bit till.

Jag drack mer vin.

Jag kom precis hem från jobbet och det enda jag kunde hitta att laga till middag var en liten gammal baguett och en skvätt rödvin. (Har jag inte blivit fransk, så säg!)

Det händer mycket just nu, iaf för att vara en lugn fransk riviera. Jag har tex precis gjort rent mitt tangentbord:

<AZSDSA<azsxsza<as< §§ §§ §1§ QA> §12321§1234567

Och vi har fått en ny databaskille på jobbet som inte fattar att man måste ta det lite lugnt om man skall få något gjort.

Rent och fint.

Min favorit-Vincent som skötte alla databasgrejer på jobbet har flyttat till nästan-Schweiz. Det betyder att han gör som en hel del västkustbor hemma i Sverige. Han bor i ett land men jobbar i ett annat. Hemma är det många svenskar som jobbar i Norge för att tjäna lite extra, men bor kvar i Sverige. Här är det samma sak mellan Frankrike och Schweiz. Man bor alltså i Frankrike men jobbar i Schweiz.

Det var väldigt trist att Vincent lämnade teamet och mig eftersom han var den enda fransmannen (som jag vet om) som läste min blogg. Eller iaf tittade på bilderna.

Han kom visserligen med riktigt bra argument som att:

• han tjänar massa mer
• han kan åka skidor utanför huset
• han kan bygga en egen skate- och snowboardpark
• han får ett helt eget hus
• hans fru kan måla tavlor över Alperna

Vincent var dessutom den som lärde mig mest och bäst franska ord och som hånade mig mest när jag sa fel.

Vincent hade en hejdåfrukost i fredags och bjöd på franska bakverk.

Jeremy, han med kaffeautomaten, har gjort sin andra bra insats i teamet.

Häromdagen hittade vi lite gamla vinflaskor i ett skåp på kontoret. En okej och en fin flaska. Jeremy föreslog genast att vi måste ha en picknick för att dricka upp vinet och alla tyckte det var en bra idé. Vi bestämde oss för att ha picknicken på torsdag lunch.

Jag har lovat att laga svenska köttbullar och var och en av de övriga skall ta med baguetter, franska ostar, charkuterier, korvar, tomater och fruktsallad.

Vilken grej!

O-Ringen, världens största orienteringstävling, startade idag med första etappen. O-Ringen, eller femdagars som tävlingen populärt också kallas eftersom den pågår i fem dagar, går i år i Mjölby i Östergötland.

Jag är dock inte med i år eftersom jag inte har orienterat på ett helt år och är tvungen att jobba istället. Men jag längtar faktiskt dit, trots det ihärdiga regnet ni verkar ha där hemma. Det är en väldigt speciell känsla att vara med på O-Ringen.

Allt det här är bara en bortförklaring till varför det är så dåligt med inlägg här. Jag skriver nämligen om klubbens framgångar på min hemmaklubbs hemsida istället. Det är där allt händer nu. Min orienteringsklubb heter IF Marin Väst och hemsidan finns på www.ifmv.nu.

Ikväll skall jag på BBQ hos en vän som skall flytta till Schweiz.