I helgen var jag hemma i Göteborg, antagligen för sista gången innan jag åker hem för gott, för att hälsa på familj och vänner.
Det blev en fantastisk helg trots att jag inte fick se en enda av de planerade konserterna på kulturkalaset.
Här njuter jag och min syster av Göteborgssommaren på Casino Cosmopols uteservering.
Helgens tävling om den spanska konstnären Antonio Gaudi är avslutad och vinnaren är utsedd.
Av totalt sex inskickade svar var tre helt korrekta och av dem har vi dragit en vinnare som kallar sig:
Wilbur
Här följer de korrekta svaren så som de var inskickade av Wilbur:
Wilbur vinner det fantastiska priset att få ett önskeinlägg på bloggen och jag räknar med att bli kontaktad inom de närmsta veckorna med ett sådant.
Imorgon åker jag till Kroatien och seglar lite på en sådan här i en vecka så det kommer att vara lite lugnt på bloggen ett tag.
Max tycker inte alls det här är roligt. Jag tycker att det är jättekul och skall börja samla på Maxbilder med Max i.
Från Camden i London.
När jag var i London bjöd min lillebror med mig till restaurangen Dans le Noir?, vilket naturligtvis är franska och betyder I mörkret?.
Entren till Dans le noir? i London.
Restaurangen i London följer konceptet som startades i Paris för två år sedan. Redan då var alla servitörer blinda och för att hitta till ditt bord är du tvungen att ledas dit av din servitör.
I restaurangen är det verkligen helt mörkt. Inte ens efter ett tag, då ögonen borde ha vant sig, kunde man se någonting. Menyerna valde vi när vi kom dit, innan vi gick in i mörkret, och man fick även välja vin och säga till om det var något man var allergisk mot.
Det var en ganska konstig upplevelse att sitta och försöka samtala och äta i totalt mörker. För mig var det två skillnader som märktes mest. För det första var det väldigt svårt att hälla upp vin. Var är flaskan? Var är glaset? Har det börjat komma något ur flaskan? Är glaset fullt? Det bästa sättet tyckte jag var att stoppa ner ett finger i glaset och hälla på det. Då visste man både att det kom något ur flaskan och när glaset började bli fullt. Det såg nog inte så snyggt ut, men det spelade ju ingen roll på den här restaurangen.
Den andra skillnaden som slog mig var att alla ljud hördes mycket mer. I vanliga fall kan man fokusera hörseln genom att se vem som pratar och läsa deras läppar, men i mörkret var man tvungen att lyssna på allt för att kunna urskilja om någon sa något till mig.
Att äta var inte särskilt svårt. Man fick känna efter lite med händerna för att veta att man var klar, men annars var maten nog ganska snäll och jag tror att man kunde äta allt som fanns på tallriken. Det gjorde jag och jag mår fortfarande bra. Maten var god, men det är inte därför man skall besöka denna restaurangen.
Ett kul koncept som ger en liten känsla för hur det är att vara blind, antar jag. Man är ganska utlämnad till andra människor när man inte ser någonting.
Slutligen ett foto som jag tog inne i restaurangen:
I restaurangen var det kolsvart.
När jag var och hälsade på lillebror i London passade jag naturligtvis på att kolla in hans lägenhet i Camden.
Huspriserna i London är riktigt, riktigt höga. Max bor i Zone 2 som är den näst mest centrala. Zone 1 är City och West End och sedan går zonerna ut från centrum med stigande nummer.
De är sex stycken som delar en trerumsvåning i ett hus och de betalar £ 1840 i månaden. Alltså drygt 20 000 kr i månaden! Och jag kan härmed avslöja att det inte är för boendestandarden man betalar dyrt i Lodon. Det är för läget.
Bakom den rosa gardinen döljer sig en lägenhet för sex personer.
Trädgården mot gatan. Dags för en liten vårstädning snart?
För att skona känsliga läsare har jag inte tagit med några bilder inifrån lägenheten.