Vi satt lugnt och fint på balkongen och drack rosévin när det plötsligt flög förbi en kolibri. Men Wikipedia skriver: Kolibrier finns uteslutande i Amerika, speciellt i Syd- och Nordamerika så vi tyckte det var lite knepigt.
Efter lite efterforskning visade det sig att fågeln var en svärmare, dvs en stor fjäril med snabel.
Antibes är känt för sin hamn. Det är faktiskt den hamn på Rivieran som huserar de allra största och flesta lyxjakterna. En nybyggd och rejäl pir är en väsentlig orsak till detta.
Schematisk skiss över de viktigaste delarna av Antibes: port_vauban.jpg
Charlie och Sandra besökte hamnen och spanade in de ”små fartygen” medan jag jobbade och slet på kontoret.
Ni som följer bloggen vet att jag inte har många dagar kvar här i Frankrike. Jag håller ju på att räkna ner och använder hela nedräkningen som en fotoutmaning. Jag försöker ta en bild per dag och det är mycket svårare än man tror.
På den trettiosjunde dagen kom Charlie och Sandra på besök för att få en veckas sol, bad och rivierarelaxande.
Jag kan inte ta ut semester längre eftersom jag har sagt upp mig från jobbet så Charlie och Sandra fick ha kul helt på egen hand medan jag jobbade och slet på kontoret.
Sandra har fotat och jag har fått lov att publicera hennes bilder här på bloggen. Det här blir alltså en liten fotokupp i min utmaning, men det viktigaste är ju att jag publicerar bilder som ni, mina kära läsare, kan bli inspirerade av. Vem som har tagit dem spelar ju ingen roll.
Vi börjar här till höger med bilder från den stora stadsmuren runt Antibes. Charlie och Sandra poserar med Medelhavet i bakgrunden på varsitt kort.
I de kommande inläggen väntar en veckas upptäckande av Antibes och de andra städerna längs Rivieran.
Göteborgsposten har en artikel om Marseille — Rivierans Göteborg på sin webbplats.
Jag var i Marseille i julas så jag kan komplettera artikeln med den här bilden på den sk ”tramwayen” som smyger fram från häger i bilden nedan.
På den trettioåttonde dagen var det fullmåne över Medelhavet. Månen heter la lune på franska och fullmånen heter la pleine lune.
Vill du lär dig fler franska ord? Testa det svensk-franska lexikonet.
PS. Nu kan man gå framåt och bakåt mellan inläggen här på bloggen. När du tex sitter och läser om hur högt Eiffeltornet är kan du enkelt gå framåt till Dag 46 eller bakåt till Dag 48 genom länkarna under inlägget.
Såhär:
Okej, det har inte gått jättesnabbt. Alls.
Jag började lägga mitt nya golv den 18 november 2006. Med 39 dagar kvar på den franska Rivieran blev jag klar. Men vad bra det blev!
Det enda som saknades var en kvartslist utanpå den befintliga listen. Jag hade till och med målat kvartslisterna vita redan så det var bara att limma dit dem. Det tog en helg inklusive torktid.
Nu är sovrummet utmärkt fint!
Jag fick ju en raviolitillsatts till min pastamaskin i födelsedagspresent. I söndags var det dags att testa den.
Att göra egen pasta är enkelt. Man blandar mjöl, ägg och lite olja till en smidig och kompakt deg. Sedan kör man allt genom pastamaskinen sju gånger. Då har man en tunn och fin pastaplatta. Sedan kan man göra lite vad man vill. Linguini, fettuchini, tagliatelle, tortellini eller ravioli.
Jag vet inte vad som gjorde vår ravioli så fatalt misslyckad. Kanske hade degen fått torka lite för länge så den inte var smidig nog för att formas till små kuddar, kanske var fyllningen för varm, kanske är det som med pannkakor: den första blir aldrig bra.
De små fina pastakuddarna med fyllning stängdes inte och de rullade med valsarna ett varv till och köttfärsen kletade ner alltihop till oigenkännlighet.
Det blev en enda ravioli och otroliga mängder disk.
Men jag har inte gett upp ännu. I saluhallen hemma i Göteborg kan man köpa riktigt durumvete som gör degen segare och fastare. Fyllningen skall vara helt avsvalnad och degplattan aningen tjockare och helt färsk. Kanske en riccotta- och spenatfyllning eller mozzarella och soltorkade tomater med oliver.
Ett häftigt höstmoln på Antibeshimlen.
Den 11 september firas i Frankrike som ananasens dag. Inga tråkiga årsdagar här inte!
I matsalen var det ananas i nästan alla rätter. I övrigt har jag inte sett några spår av firandet.
Idag var den stora händelsen Apples Let’s rock-event.
Apple presenterade nya iPod nano i mängder av färger och i rätt form. Till skillnad från den gamla korta och breda. De nya iPoddarna har en accelerometer i sig så att de kan känna av om man håller dem upprätt eller vågrätt och vrider bilden därefter. Precis som iPhone.
En massa nya färger på iPod nano.
Jag och Victor hade bestämt att vi skulle programmera lite på måndagskvällen efter Parisresan. Jag håller på att lära mig Objective-C, ett programspråk till macen.
Just när jag sitter och läser om NSTableView och delegate-classer ser jag plötsligt Johannes ute på Victors balkong. Jag blir lie skärrad för Victor bor på sjunde våningen, men det är inget mot vad jag blir när jag ser mig omkring och ser att lägenheten är full av folk!
En hel massa underbara människor hade kommit för att överraska mig och fira min födelsedag. Och jag fick två paket! En digital fotoram och en raviolitillsats till min pastamaskin.
Tyvärr verkar gruppbilden som vi tog ha försvunnit ut i cyberspace efter alla kortbyten när vi testade den nya digitala fotoramen som jag fick.
Tack så hemskt mycket allihopa!
Här kommer den sista bilden från min Parisresa.
Det är en bild från Jardin des Plantes, alltså plantträdgården mitt i Paris:
Plantträdgården ligger precis bakom naturhistoriska riksmuseet och är en grön och välstrukturerad park mitt bland flerfiliga vägar och rondeller.
Längs med planteringarna löper två stora alléer fulla med joggare, söndagsstrosare och mig.
För två år sedan började jag blogga om hur det är att flytta ner hit till Frankrike och leva det franska livet.
Några av mina första blogginlägg handlade om vad jag saknar i Frankrike (alla tre är fortfarande aktuella), golvläggningen i den nya lägenheten (den jag håller på att slutföra nu) och när jag låste ute mig ur min nya lägenhet.
Nu är det dags att uppleva allt på nytt, men den här gången är det Oscar som bloggar. Oscar är bror till Johan (han utan bil) och skall vara här nere ett tag.
Kolla in Oscars blogg: Oscar in France.
Ni har ju redan läst om min Parisresa eftersom jag bloggade direkt och på plats, men jag har några bilder kvar att visa er. Däribland den här från Paris naturhistoriska riksmuseum.
Naturhistoriska riksmuset har nyligen slagit upp portarna efter en större restaurering.
Såhär högt, mellan tummen och pekfingret.
Idag fick jag en fjärrkontroll till min kamera i födelsedagspresent av mig själv.
Det är en liten, liten sak som jag kan trycka på för att kameran skall ta kort. Bra för bilder som man själv vill vara med i och för stativbilder som kräver att kameran är riktigt, riktigt stilla.
Som jag skrev igår föll valet av födelsedagskaka på ambrosiakakan, en bortglömd klassiker. Jag behövde en kaka som klarar värmen och att transporteras i en ryggsäck på en motorcykel och det klarar ambrosiakakan utmärkt.
Receptet (från Vår kokbok):
Sockerkaka
150 g smör
2 dl socker
2 ägg
rivet skal av 1 apelsin
1/2 dl pressad apelsin
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
Sätt ugnen på 175°. Smörj och bröa formen. Rör rumsvarmt fett och socker poröst. Använd gärna matberedare. Tillsätt ett ägg i taget och rör om. Tillsätt apelsinskal och pressad apelsin. Rör ner mjölet blandat med bakpulver. Häll smeten i formen.
Grädda i nedre delen av ugnen 40-45 min. Låt kakan svalna något i formen innan den stjälps upp.
Glasyr
1 1/2 dl florsocker
1-2 msk pressad apelsin
3-4 msk hackade syltade apelsinskal
Blanda florsocker och pressad apelsin. Rör till en jämn och slät glasyr. Bred den över den avsvalnade kakan. Strö över hackade apelsinskal.
Varje gång det är dags att fira något blir det croissanter på kontoret. Men efter några år och en hel del croissanter tröttnar man lätt på dessa bakverk.
För min kommande födelsedag ville jag istället baka något svenskt och bjuda på på jobbet.
Valet föll på Ambrosiakakan som är en apelsinförgylld sockerkaka. Carrefour hade till och med inlagda apelsinskal, faktiskt mycket fräschare och saftigare än de vi har hemma.
Allt är alltså redo för baket av årets födelsedagskaka.
I Antibes är man stolt. Alain Bernard, simmaren härifrån, tog tre medaljer i OS i Peking för några veckor sedan.
Jag brukar simma i samma pool som Alain i Antibes badhus. Jag har dock aldrig sett honom där, men så har han ju varit bortrest den närmsta tiden också.
Utanför badhuset har man satt upp en stor banderoll för att uppmärksamma pojken.
På den femtioandra dagen blev det auberginegratäng, gratin d’aubergine, till middag. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker aubergine är över- eller underskattat ännu. Lyckas man med auberginen kan den bli riktigt delikat, men misslyckas man smakar den inte mycket och har en ganska oangenäm konsistens. I det här fallet blev den bra.
Ett recept från ICA på auberginegratäng med tomat och mozzarella för er som blev hungriga.
Nu är det dags att tipsa er om mina motsvarigheter i Sverige. Fransmännen och fransyskorna som valt att flytta till och leva i Sverige.
En fransyska i Stockholm har två bloggar, en personlig och en om franska språkuttryck. Det är intressant att höra vad vi har i Sverige som inte fransmännen har koll på, tex ketchupeffekten.
Sedan har vi Simon, också i Stockholm, som dessutom har många vackra foton från Sverige och resten av världen simon-en-suede.blogspot.com.
Hibiscus fokuserar mer på språket och går tex igenom hur man använder ordet arbeta med tillhörande (fransk) fonetik: [ète arbété].
Vet du fler bloggar om svenskar i Frankrike eller fransmän i Sverige? Skrive en kommentar!
Har precis åkt med den förarlösa metron linje 14 i Paris. Det kändes rätt konstigt att stå längst fram och inse att det är en dator som kör.
Jag har ju jobbat en del med datorer i mitt liv och kan härmed avslöja att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Den här gången gick dock allt bra och jag kom fram till min destination. Nedan en bild från en av de nya tillhörande stationerna.
Efter den vackra lunchen i Montmartre bytte vi tema och drog oss ner mot Seine igen för att ta oss ner i Paris kloaksystem.
Jag vet inte om man kan kalla det turistaktivitet, men det var ganska intressant att se hur det ser ut under en storstad nuförtiden.
Den största uppgiften i kloaksystemet är att få bort sand och skräp som lägger sig på botten. För denna syssla har de ganska primitiva redskap i form av båtar som går längs rören och bygger upp vattenmassor framför sig och ”högtryckstvättar” bort smutsen med hjälp av vattentrycket. Smart, men inte så hightech.
Montmartre är en stadsdel i norra Paris som är känd för de flesta svenskar från filmen med Amelie.
Montmartre är en mycket pittoresk liten stadsdel på toppen av en sluttning. Längst upp ligger en rejäl kyrka och utsikten därifrån är magnifique.
Efter ett par hundra trappsteg uppför och några varv i de smala gränderna med de många restaurangerna var klockan lunch. Vi hittade en liten avsides krog som visade sig ha ett mycket bra kök. Jag åt en fransk klassiker, blanquette de veau, buljongkokt kalv i gräddsås med en ristimbal. Utsökt!
Utsikten över Paris från Montmartre
I Paris finns det brungråa cyklar man kan låna och lämna tillbaka på olika cykelstationer runt om i stan. Det är ett avancerat system med elektroniska kort som låser och låser upp cyklarna. Velib kallas systemet; antagligen en förkortning av velo och libre.
Nu har vi cyklat fram och tillbaka mellan sevärdheterna halva dan och det känns som jag cyklat tour de France.
Efter en underbart god middag bestående av ankterrin med syltade fikon och en entrecôte med rödvinssky och crème brulée med sockrade jordgubbar drog vi ut på gatorna i Paris.
Det blev en lång natt på bla banancaféet med halvlive discomusik. Vi träffade Audes lillebror som visade oss runt bland barer och caféer.
Nu sitter vi på Au diable des Lombards och äter brunch med pannkakor och gör oss redo för dagens Parisupptäckter.
Paris är som London och Göteborg idag. Ett ständigt hängande grått regn. Men mycket trevligt ändå. Jag har inkvarterat mig och vi har gett oss ut på stan.
Ovan en bild från en känd passage som ingen av fransmännen visste namnet på.
Äntligen är det dags för Parisresan. Jag har varit i Frankrike i exakt två år och insåg att jag inte kan lämna landet utan att ha besökt den välkända och alltid nämnda staden.
Jag fick eftermiddagen ledigt och sitter nu på flygplatsen och väntar på boarding. Aude och Olivier är också med och Victor är redan i Paris. Jag kommer alltså ha tre äkta fransmän som guider.
Jag skall försöka blogga då och då från Paris så att det känns 2008.
14:05 till Orly
På den femtiotredje dagen gick jag på zoo. Zoo Parc Cap-Ferrat (notera hur de har olika flaggor på sin hemsida så att man skall tro att man kan välja språk).
En bit ut på Cap Ferrat, halvön precis öster om Nice, ligger zoot. Det fanns lejon, tigrar, krokodiler, lemurer, lemurer och lemurer.
I en av lemurburarna fick man gå in och lemurerna var nyfikna och flockades gärna runt mig. Men innan de hann gå till attack och slita mig i stycken kom zoopojken och zooflickan med lemurmat och genast fanns det något intressantar för lemurerna att sysselsätta sig med.
Jag tog ett gäng bilder som jag har publicerat på flickr »
Anledningen till att inläggen inte alls handlar om Frankrike eller andra spännande länder är att jag har börjat programmera lite på ett projekt hemma. Till och med vattendroppar är roligare att titta på än mig när jag programmerar.
Vatten är spännande att fotografera och man kan göra det istället för att diska.
Ni vet väll vid det här laget att jag tar kort nästan varje dag och publicerar här på bloggen som en form av nedräkning till återflytten till Sverige. Vissa dagar är svårare än andra att fånga på bild, tex dag 56.
Jag har inget annat foto från dag 56 än bilden ovan. Detta är alltså det som blev över när Pär flyttade härifrån för drygt ett år sedan.
Riktigt fina grejer Pär!
En tandborste, en tejp, en röd lampa, lite plastpåsar, några handdukar, en gardin med rattar, en röd tennisboll, ett gästpasserkort utan utgångsdatum, 7 vinglas, två vita sneakers, en tub kontaktlim och ungefär 100 värmeljus.
Något någon vill ha?
PS. Jag har redan använt upp tvättmedlet. DS.
I tisdags kom Madonna hit till Nice och sjöng lite. Det var en rejäl show men inget som riktigt fick igång mig. Elton John var också där och lyssnade men höll sig, som jag, ganska lugn.
Det är fortfarande varmt här, både om dagarna och nätterna, men man kan ändå känna att hösten har börjat smyga hit. Skuggorna blir längre och längre. Mörkret kommer fortare. Kontoren fylls återigen efter sommarledigheterna.
Hemma hos mig innebär höstens intåg att det är dags att börja träna igen. Löparskorna är utbytta och iPodden är fulladdad (alltså helt uppladdad, inte fult laddad).
Anders har tappat bort sin Nike plus-sensor så jag får tävla mot mig själv tills han skaffar en ny (Anders: det här är en pik).
Idag när jag googlade runt på det stora Internet hittade jag den fina sidan havregryn.se, Allt om havregryn.
Det bästa med sidan är att de länkar till min blogg med beskrivningen:
”En svensk i förskingringen som längtar efter havregrynsgröt.”
Ville bara säga det, samt att imorgon blir det gröt till frukost igen.
I lördags skulle vi egentligen gått till la Siesta, nattklubben på stranden, men arrangören drog sig ur och kvar satt vi ett gäng hemma hos mig.
Det blev en utdragen förfest istället och eftersom vi var rätt möra efter att ha legat på stranden hela dagen var det riktigt skönt att låta festen komma till oss istället för tvärtom.
Jag har satt ihop ett litet bildspel från kvällen. Jag tror att Johan och Max har tagit de flesta bilderna. Bildspelet finns på flickr »
Det har blivit dyrare att flyga mellan Nice och Göteborg. När jag kom hit för två år sedan kunde man hitta tur och returbiljetter för 800 kr med FlyMe. Det var tider det!
Det enda lågprisbolaget, faktiskt det enda flygbolaget över huvudtaget, som flyger direkt mellan Nice och Göteborg nu är Sterling. Men Sterling har förändrat sig och har bara behållit de dåliga sakerna lågprisbolagen står för, dvs man måste betala för att få ta med bagage, man måste betala om man vill ha något att dricka eller äta på planet och man måste till och med betala för att få betala! Vad de däremot inte har behållit är de låga priserna.
Jag har en vän som skall hälsa på mig i slutet av september. Sterling säljer biljetter 23-30 september för 3288 kr. Skall du ha bagage kostar det istället 3376 kr och skall du betala resan kostar det mellan 1,12% och 3,75% extra beroende på korttyp (totalpris 3414-3500 kr).
Söker man istället efter billigaste flighten hos Travelstart (en av mina annonsörer och en mycket bra sida som jag kan rekommendera) får man reda på att KLM är billigast, med ett pris på 2 793 kr. Vill man styra över flygtiden ännu mer kan man gå direkt till KLM eller AirFrance webbsida och söka. Jag lyckades hitta en ännu bättre avgång hos AirFrance för 263€, alltså ungefär 2500 kr.
Orkar du inte mellanlanda? Vill du flyga direkt och komme hit på två och en halv timme? Räcker det med tre avgångar i veckan? Har du välfyllda kontokort? Välj Sterling.
Annars, flyg reguljärt. Den största nackdelen är helt klart mellanlandningen, men om du kan stå ut med det kan du faktiskt spara en hel del pengar, eller köpa några bra böcker för dem och läsa på planet.
Andra fördelar med att flyga reguljärt är att det går många avgångar varje dag, du kan ta med bagage och du får ofta något att äta eller dricka ombord.
För dig som vill hitta en billig resa hit till Rivieran gäller alltså:
1. Travelstart
2. AirFrance
3. KLM
4. Lufthansa
Charlie och Max kom hit i fredags för att få lite sensommarsol på sina bleka ben. Jag tänkte sommar och jag tänkte svenskar och middagen blev grillad korv. Köket fylldes av Chipolata, Merguez och örtkorvar.
Men jag har ingen grill så det blev att ta fram den gamla hederliga grillpannan. En tingest varje svensk lägenhetsinnehavare borde ha för att sätta grillränder på det mesta. Vi grillade aubergine med svartpeppar och olivolja till korven och det blev gott. Sallad, bröd och rosévin på det och sen var fredagsmiddagen kirrad!
Tre olika sortes korv, grillpannan med auberginer och jag i förkläde.
Skall man ha en kabriolett, eller cab, är den franska rivieran ett av de bästa ställena att leva på. Några få regndagar per år och mellan tio och trettio grader året om.
Tobias insåg detta och köpte svenske konsuln i Nices gamla cab. När vi åt lunch på strandserveringen häromdagen fick jag chans att ta kort på den vackra solgula Renaulten.
Konsulmärket är kvar.
Idag fick vi se Ullevi och Göteborg live här på den franska TVn för det var fotbollsmatch mellan Sverige och Frankrike.
Det var trevligt att se hemmaplan, så att säga. Inget regn vad jag kan se heller. Bådar gott inför hemfärden.
Såhär ser franska fotbollskommentatorer ut.
Eftersom mina blixtbilder från igår natt intresserade så många har jag lagt upp fler i mitt flickralbum »
I går natt hade vi ett ordentligt åskväder här nere. Blixtar och dunder precis när jag skulle somna.
Jag tog fram kameran och gick ut på balkongen istället för att försöka sova och lyckades fånga den här bilden.
Igår var det första arbetsdagen efter utlandsresa och då är det godiskulturspridning på kontoret. Vi har redan bjudit fransmännen på Djungelvrål, Turkisk peppar och Ahlgrens bilar.
Igår var det dags för Dajm som visserligen finns att köpa här, men det är ändå bra att marknadsföra våra svenska godsaker så mycket det går.
Min iPhone orkade inte riktigt ställa in skärpan på Dajmen.
I Göteborg har man byggt ett nytt hotell. Det ligger mitt i stan och det har en pool som hänger ut över kanten. Så när man som bäst är ute en söndag och letar efter en god lunch kan man få sig en sån här syn.
Både svenskar och fransmän brukar vara intresserade av det ”franska köket”. Svenskar brukar undra om det inte är härligt att bo i Frankrike för den underbara maten och fransmännen brukar undra om det inte kommer att bli jobbigt att flytta hem till Sverige och från det franska köket.
Men jag kan inte säga att det franska köket har imponerat särskilt mycket på mig. Visst är det mycket som är väldigt gott. Gåslevern skall nämnas. Äter man en bra gåslever, med små rostade honungsbröd, en söt marmelad och ett därför avsett vitt, sött vin kan man inte må annat än bra (till skillnad från gåsen).
Det franska köket bygger på fett. Fett är gott. Så enkelt är det. Fett har en otrolig förmåga att binda smakämnen och fördela dem fint över våra tungor. Vill man laga god mat är det enklaste sättet att tillsätta fett och sedan salt i tillräcklig mängd. Voilà!
Fransmännens paradrätter är ofta feta. Jag fick tillexempel en utomordentligt god biff med gåslevergräddsås och friterad potatis på en liten restaurang i Biot. Och visst är det gott, men det imponerar inte i kökskonst hos mig.
Då tycker jag tex att det thailändska, kinesiska eller japanska köket är mycket intressantare. Att kunna laga smaksensationer tex utan kött och utan särskilt mycket fett är svårt och imponerar på mig.
Jag hade gärna sagt att det svenska köket imponerar på mig, vilket jag tror att det gör, men jag vet inte riktigt vad det svenska köket är. Det spretar lite. Vilt är svenskt. Potatis är svenskt. Svamp är svenskt. Halvsnabb tillagning är svenskt. Kokta råvaror är svenskt. Enkel mat med intressanta detaljer inspirerade från Italien och Asien är svenskt. Men också dillkött, blodpudding och kalops.
Jag åt tex en parmarostad kycklingbröstfilé med en potatiskaka, tomatröra, ruccula och kycklingbuljong (bilden till höger) till lunch på Sense i Göteborg i lördags. Jag skulle kalla denna rätt svensk. Vad tycker ni?
Om några månader när jag är tillbaka i höstrusket i Göteborg skall jag utforska det svenska köket ordentligt.
I helgen var jag hemma i Göteborg, antagligen för sista gången innan jag åker hem för gott, för att hälsa på familj och vänner.
Det blev en fantastisk helg trots att jag inte fick se en enda av de planerade konserterna på kulturkalaset.
Här njuter jag och min syster av Göteborgssommaren på Casino Cosmopols uteservering.
I torsdags åkte jag hem till Göteborg eftersom fransmännen är lediga varje år den 15 augusti för att Maria gjorde något som de lärde fortfarande tvistar om.
Jag flög reguljärt eftersom Sterling bara flyger nån gång då och då nuförtiden. Flyger man reguljärt härifrån Nice till Göteborg måste man mellanlanda och jag gjorde det i Frankfurt.
På FRA (som vi säger på jobbet) eller Frankfurt Airport finns det antagligen hundratals gater och för att ta sig mellan A-gaterna och B-gaterna måste man gå i en jättelång underjordisk tunnel under landningsbanan. Tunneln är verkligen jättelång och för att muntra upp lite har tyskarna satt in spejsiga ljus som skiftar färg. Så för alla er som inte brukar hänga där kommer här dagens bild.
Vi försöker bli bättre fotografer både jag och Nico. Och för att bli det måste man träna. Tex på lunchen.
Tyvärr finns det inte mycket spännande att ta kort på kring kontoret. Vi har några busshållplatser och en skog. En väldigt stor skog faktiskt. Eftersom busshållplatser är ganska livlösa gav vi oss på skogen.
Efter några försök på mer eller mindre vissna blommor och stenar kom det några fjärilar. Roligare blev det inte. Här följer några av bilderna på den franska floran och faunan.
Nico hittar en fjäril.
Fjärilen landade på mitt huvud, men sedan tog den det här bladet istället och då var det enklare att fånga den med kameran.
En liten sommarbukett med småblommor.
En vissen sak. Vet ej om den skall se ut så.
I måndags kväll var det festival uppe på taket av Palais de Congres (filmfestivalspalatset) i Cannes. Det var alltså inte alls Plage Elctronique jag skulle på, som jag skrev i ett annat inlägg, men likväl elektronisk musik. Festival Pantiero hade pågått hela helgen och måndagskvällen var festivalens sista.
Banden som spelade var Poney Poney, Midnight Juggernauts, Goose och Simian Mobile Disco. Den franske DJen Non é possibile avslutade kvällen med en massa härlig elektronisk musik.
I lördags kväll bjöd Sophie in till middag och förfest inför den stora kvällen då den välkända nattklubben Le Palais skulle besökas. Jag hade jouren hela förra veckan inklusive helgen så jag fick inte följa med till Cannes, men middagen höll jag mig inte borta ifrån.
Som vanligt var det blandade nationaliteter, språk och mat och mycket trevligt. Jag har lagt upp några bilder på flickr »
Ikväll skall jag till Cannes och lyssna på elektromusik på stranden.