Dag 66: Det svenska köket

Både svenskar och fransmän brukar vara intresserade av det ”franska köket”. Svenskar brukar undra om det inte är härligt att bo i Frankrike för den underbara maten och fransmännen brukar undra om det inte kommer att bli jobbigt att flytta hem till Sverige och från det franska köket.

Men jag kan inte säga att det franska köket har imponerat särskilt mycket på mig. Visst är det mycket som är väldigt gott. Gåslevern skall nämnas. Äter man en bra gåslever, med små rostade honungsbröd, en söt marmelad och ett därför avsett vitt, sött vin kan man inte må annat än bra (till skillnad från gåsen).

Det franska köket bygger på fett. Fett är gott. Så enkelt är det. Fett har en otrolig förmåga att binda smakämnen och fördela dem fint över våra tungor. Vill man laga god mat är det enklaste sättet att tillsätta fett och sedan salt i tillräcklig mängd. Voilà!

Fransmännens paradrätter är ofta feta. Jag fick tillexempel en utomordentligt god biff med gåslevergräddsås och friterad potatis på en liten restaurang i Biot. Och visst är det gott, men det imponerar inte i kökskonst hos mig.

Då tycker jag tex att det thailändska, kinesiska eller japanska köket är mycket intressantare. Att kunna laga smaksensationer tex utan kött och utan särskilt mycket fett är svårt och imponerar på mig.

Jag hade gärna sagt att det svenska köket imponerar på mig, vilket jag tror att det gör, men jag vet inte riktigt vad det svenska köket är. Det spretar lite. Vilt är svenskt. Potatis är svenskt. Svamp är svenskt. Halvsnabb tillagning är svenskt. Kokta råvaror är svenskt. Enkel mat med intressanta detaljer inspirerade från Italien och Asien är svenskt. Men också dillkött, blodpudding och kalops.

Jag åt tex en parmarostad kycklingbröstfilé med en potatiskaka, tomatröra, ruccula och kycklingbuljong (bilden till höger) till lunch på Sense i Göteborg i lördags. Jag skulle kalla denna rätt svensk. Vad tycker ni?

Om några månader när jag är tillbaka i höstrusket i Göteborg skall jag utforska det svenska köket ordentligt.