Utvärdering: Torsdagspicnicken

Shit!

Jag trodde att det skulle bli en trevlig stund med glada vänner i en skogsglänta.

Det blev det inte.

Det blev en prövning, och jag är inte helt säker på att jag klarade av den.

Som jag skrev i förra veckan hade vi picnick på jobbet på torsdag lunch. Alla skulle ta med vad de ville (men det var noga organiserat av Jeremy) och på så sätt skulle vi sätta ihop en underbar måltid. Vi hade ju lite vin över på kontoret som någon hade fått av någon anledning som ingen längre mindes, och vin är till för att drickas.

Skogen som vi skulle vara i ligger alldeles intill kontoret. Det är en fin skog med stigar och terrängspår. Jag har sprungit i den några gånger så jag känner till området.

Dagen till ära visade det sig att polacken (Lukasz) varit ute med sina polska vänner kvällen innan och uppenbarligen var så bakfull att han fortfarande inte kommit till kontoret klockan tolv. Chefen var på möten som vanligt så honom fick vi inte heller med oss.

Jag, Jeremy, Vincent, Nicolas, Eric och Virginie är de enda som klarar av att hålla en tid och går tillsammans mot skogen men möts av följande anslag:

Franska som vi är rycker vi på axlarna och går vidare in i skogen. Vid en glänta och ett bord stannar vi och börjar duka upp korvar, ostar, kötbullar, baguetter, vinflaskor, fruktsallad, drickor, knivar och glas.

Efter ett tag kommer chefen med alla charkuterier och efter ytterligare ett tag kommer polacken med mer vin och öl. Typiskt polacken.

Allt är trevligt och gemytligt tills Erik tar fram de franska ostarna. Herregud! Jag trodde att jag visste att de luktade fotsvett och smakade värre, men det här var något fruktansvärt. Och ni som känner mig vet att jag äter nästan allt, utom torsk och gröna ärtor.

De första ostarna, nån konstig antik brie och en roquefort var bara hemska. De nästföljande två var fruktansvärda. De var stora och mjuka och luktade så illa att jag var tvungen att dricka mer vin.

Men den värsta osten var den sista. Den var rund, ganska platt, väldigt mjuk och väldigt gul och luktade obehagligt innan man öppnat pappret. När man öppnat pappret stack det i näsan. Och då var det ändå gladpack kvar runt ”osten”.

Jag har ibland fått höra att franska ostar luktar äckligt men smakar finfint. Problemet med den här osten var dock att det inte fanns en chans att smaksinnet skulle kunna överrösta luktsinnets chocksignaler. Jag smakade faktiskt på osten trots allt, men gjorde mig av med det mesta på andra sätt.

Min chef tog glatt en stjättedel av den stora runda osten och smetade ut på en liten, liten bit baguett som helt och hållet försvann under osten. Osten åt liksom upp baguetten innan min chef åt upp alltihop. I en tugga. Och sen tog han en rejäl bit till.

Jag drack mer vin.