Jag var i Barcelona i våras, som ni säkert vet. Efter den resan skrev jag några blogginlägg, men detta verkar ha glömts bort i ett blogghörn och aldrig blivit publicerat. Det handlar om La Grande Motte som nog var den konstigaste staden vi besökte på Barcelonatrippen. Här följer inlägget:
På väg hem från Barcelona stannade vi till i en liten strandstad som heter La Grande Motte. Eftersom det fortfarande bara var april hade turisterna inte börjat anlända. Staden var helt död och de fåtal ställena som var öppna hade två-tre stammisar som gäster.
Eftersom klockan bara var sex på kvällen när vi gav oss ut för att hitta något att äta bestämde vi oss för att leta upp en bar först. I Frankrike dricker man gärna och ofta en ”appero” eller appertif innan maten. Det kan vara lite vad som helst men oftast något lite starkare för att få igång hungern och förbereda sig på de tre härliga franska rätterna som väntar.
Efter en ganska lång promenad upp och ner och kors och tvärs genom de fåtal kvarter staden huserade hittade vi en bar som uppfyllde båda kriterier vi hade: inomhus och med trevlig belysning. När vi kom in kändes det mer som en replokal än som en bar, men stämningen var trevlig. Eller stämning och stämning, det var en kille i tjugoårsåldern som spelade guitar hero och hans kompis som surfade på sin laptop på bardisken. Det var dock inga problem att få varsin öl och medan vi pratade om världen spelade killarna ”live” musik.
När det var dags att bege sig fick vi inte ens betala normala priset €3 för ölen. Kompis-/lågsäsongspriset var tydligen 2€50, som sig bör, för en liten öl här.
Klockan hade väl inte hunnit bli mer än sju efter detta och eftersom den vanliga mattiden i Frankrike snarare är nån gång efter åtta-nio bestämde vi oss för att ta en bar till och lära känna the locals i La Grande Motte ännu bättre.
Vi hamnade på en liten amerikainspirerad bar med lädersoffsbås, biljardbord, en bartender, hans fru och deras två vänner. Alla hängde i baren. En liten terrier och en betydligt större retriever hängde också i baren. Vi bad att få varsin öl och istället för att få svar från bartendern var det hans fru (helt klädd i vitt och guld) som svarade ”självklart” med svag amerikansk brytning på sin franska vartefter hon gav sin make en blick som fick honom att genast hälla upp två öl.
Med varsin öl och två hundar som ville vara närmre mig än vad jag tyckte var anständigt satte vi oss vid ett bord. Det kändes riktigt trevligt att vara i ett turisttomt La Grande Motte och vi undrade hur det ser ut där i juli och hur sådana här små barer kan överleva vintermånaderna.
Middagen därefter var utomordentligt god med en massa franska läckerheter som jag faktiskt har glömt nu.